Torsdag 21 juni 2012

En hunds tankar
Nu har jag bott i min nya familj i snart 8 månader. Jag gillar dem, de är alla snälla mot mig.
Jag tror att de tycker om mig också. De brukar klappa mig och klia lite på magen som jag gillar så mycket.
Livet är som allra bäst när de tar fram borsten och borstar igenom min päls. Då njuter jag.
 
Det är en sak som bekymrar mig en hel del i den här familjen.
De har två stora monster som rullar omkring på golvet. På de här stora monstren brukar familjens yngsta barn, Kalle, sitta och hoppa. Ibland sitter han på dem och hoppar upp och ner. Ibland hoppar han fram på dem och förflyttar sig med dem som stöd. Det ena monstret är blått och det andra är vitt. Jag har hört att människorna säger att det är balansbollar. De där balansbollarna tycker jag inte om. Jag vet aldrig när de tänker dyka upp och nästan rulla på mig.
- Det är bara jag, Kalle, brukar pojken säga till mig när han ser att jag blir rädd.
Det hjälper inte. Jag tycker att de där monstren är läskiga när han använder dem.
När Kalle sitter på ett sånt där monster, håller jag mig undan. Då brukar jag ligga på fönsterbrädan i sovrummat och titta ut genom fönstret. Där känner jag mig trygg.
 
När Kalle ligger i soffan och tittar på TV, ligger jag ibland bredvid honom, som för att berätta för honom att jag faktiskt inte är rädd för honom utan bara för bollarna.
Ibland lägger jag upp mina tassar på hans ben som för att visa att vi hör ihop.
Kalle och jag!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0