Torsdag 16 augusti 2012

Hon och han

Alla föräldrar behöver säkert inte prata om det.

Om hon och han, alltså.

Tänk nu inte att vi gick in på den biologiska delen av det, utan det var verkligen på en "basic" nivå.

Vi pratade bara om orden "hon" och "han".

Kalle vet var i en mening orden ska användas, men han vet inte skillnaden.

Ofta får en han heta hon - och tvärtom.

Det kan bli ganska komiskt när en stor man med skägg pekas ut med ett "hon".

Vi har fått en hel del glada stunder.

 

När vi hade hans fulla uppmärksamhet vid matbordet idag, så förklarade vi att pojkar är "han" och att flickor är "hon".Pojkar heter inte "hon" och flickor heter inte "han".

Kalle lyssnade mycket uppmärksamt. Det verkade som att han förstod vad vi pratade om.

När vi hade förklarat färdigt så gick vi laget runt och frågade vad alla var.

- Maja är hon ... mamma är hon ... pappa är han ... Kalle är han ...hon ... hon ... han ... han, sa Kalle och pekade på den han pratade om. 

 

När vi hade läst godnattsagan (kan man säga godnattsaga om en Kalle Anka-tidning?) så passade vi på att repetera "hon" och "han".

Oj, vad roligt han tyckte att det var. Han var alldeles säker på vilka som var vad.

- Hon, han, han, hon, han, han, hon, han, han, han, han, han, han, hon! rabblade han.

Utan att tveka!

 

Utan några värderingar tog vi inte det nya ordet "hen" idag.

Det är än så länge lite överkurs!

Det är överkurs även för mig!

För mig låter hen ändå feminint. Mormor sa ofta henna i stället för hon (dialekt i Hallstahammar)och man får inte glömma att det heter henne i objeksformen. Så jag tycker det här med hen är lite larvigt. Kanske viktigare att Kalle lär sig det som väldigt många tycks ha glömt, att han heter honom i objektsform. Hur ofta hör man inte: "Jag såg han" (Ja, jag är en insnöad svensklärare som gick igång nu):)