Att dela med sig av sina tankar
En hel måltid kan gå utan att Kalle säger ett enda ord. Resten av familjen pratar, skrattar och stojar, men Kalle sitter och funderar på något. Han har en speciell position som han ofta intar när han sitter vid matbordet med oss. Han vrider huvudet en aning åt sidan med ögonen ännu mer åt sidan och upp i taket. Ögonen ser alldeles glasartade ut, som om han ser något som vi inte ser. Så kan han sitta långa stunder och verka fundera på något.

Ikväll när vi nästan var färdiga med maten, så satt Kalle så där i sin speciella position.
- Kalle, vad tänker du på? frågade vi.
Kalle vred ner blicken och tittade på oss alla en efter en. Efter en kort stund gled han av sin stol och gick fram till mamma och kröp upp i hennes knä.
- Jag ... veeet ... inte, sa han med sitt "jag-förstår-inte-frågan"-tonfall.
Vi försökte att ge honom massor av förslag på vad det var han tänkte på, men han kunde inte berätta det för oss.

Undrar hur det är att inte ha förmåga att kunna dela sina tankar med sina närmaste!

Man brukar säga att vägen till mannens hjärta går genom magen.
Det gäller i alla fall inte vägen till Kalle-mannens hjärta.
Av det som vi la upp på hans tallrik av kvällsmaten var det bara ögonbrynen(potatisklyftorna) som gick att äta.