Långa meningar
Sakta, men säkert börjar Kalles språk ta form. Han börjar använda fler ord, han försöker böja dem på rätt sätt och han provar att sätta ihop ord till långa meningar. Det är inte alltid lätt att förstå vad samtalen handlar om direkt från början av en konversation, men ju mer han säger desto mer förstår man och de diskussioner som blir är riktigt roliga.
Han ger oss glada stunder med sina försök att lyckas få till en korrekt svenska.

Idag på morgonen var det dimmigt, alldeles vitt i luften, när vi gick till skolan.
- Men, vad hände den vit himlen på är konstig, sa Kalle.
- Det heter dimma, sa vi.
- Vimma konstig uppe ... han ser inte ... gör vit, fortsatte Kalle.
- Den ... vimma ... den form varför kan inte se vit är? funderade Kalle.
Vi antar att han försökte att fråga varför dimma finns, vad det är, så vi svarade på det.
- Man kan säga att det är regn som stannar kvar i luften och inte åker ner till marken, sa vi.
- Kan... kanske ... göra på blåsa den? sa Kalle och drog in luften i munnen och började att blåsa för fulla muggar.
Han var lite störd över den "mjölkiga" luften och tänkte säkert att han ville blåsa bort den.
Dimman var inte med på det, den stannade kvar ett tag till, men det var ett bra försök! 

Lite senare, på kvällen, skulle Kalle förklara för pappa att det hade varit dimmigt på morgonen.
- Den kommer vit ute ... inte se ... vimma är på borta nu ... vatten kommer marken på den, sa han.