Bad-hinder
På fredagar har Kalle simlektion på gympan.
Sen han var liten har han ÄLSKAT att bada. Han tog av sig ärmpuffarna när han var 4 år gammal och hoppade i. Den gången kom han upp till ytan med ett stort leende efter några sekunder. Han har fortsatt att var som en fisk sen dess.

Idag på simlektionen var han inte alls någon fisk. Han vägrade att byta om, vägrade att bada.
Lärarna berättade att han inte ville bada och att han inte hade bytt om. Han hade suttit på bänken och tittat på.
Han hade inte förklarat varför han vägrade att bada.
Vi blev lite förvånade eftersom han brukar tycka om att bada.

För att förstå hur Kalle har tänkt i olika situationer, så frågar vi ofta frågor som vi vet svaret på. Det är vår strategi för att se om han förstår sammanhanget.
- Kalle, har du badat idag?
- Nej ... inte bada ... han har kläder ... inte strumpor.
Han berättade att han inte hade haft badkläder, men inte heller strumpor.
Vi förstod att han menade att han hade haft sina vanliga kläder, men tagit av strumporna.
- Va, har du inte badat? Varför?
- Han ... ont rumpan!
Där fick vi förklaringen. Den orsaken kanske inte är den vanligaste och vi har lite svårt att förstå kopplingen. Det spelar ingen roll om vi förstår kopplingen, för det är hans tankar som styr honom. 
Det han syftade på är ett några centimeter stort blåmärke på "rumpan".
Blåmärket fick han igår när han tittade på TV. Ganska ofta använder han pilatesbollen samtidigt som han tittar på TV.
Han använder bollen som ett gymnastikredskap och hoppar, rullar, balanserar och trixar hela tiden.
Vi sitter med andan i halsen när han tar sats och gör ett skutt upp på bollen med benen vikta under sig. Oftast landar han rätt, men inte alltid.
Igår råkade han trilla av och hamnade på baken. Det blev ett blåmärke, så det känns säkert.
Blåmärken hör alltså inte ihop med bad!

Igår när han skulle sova frågade vi om vi fick titta om han hade fått något sår på baken.
Vi fick titta och berättade för Kalle att det var ett blåmärke där.
- Han måste plåster, sa Kalle.
- Vi har inte så stora plåster, sa vi.
- Kanske finns plåster skolan? undrade Kalle hoppfullt. :-)