En social invit
Kalle har aldrig bett om att få ta hem en kompis hemma för att leka med. Han har aldrig haft en önskan om att ha det, heller.
Han har helt enkelt inget behov av att leka med kompisar. Det betyder inte att han inte tycker om att leka.
Han leker gärna för sig själv eller i lekar som uppstår hemma med Maja och hennes kompisar.
Det är kanske just det här med en kompis som Kalle inte riktigt vet eller förstår hur det fungerar.
Han har svårt för ett samspel, att ge och ta. Att lyssna på vad någon annan känner och vill. Att vara flexibel i leken. Att ha en dialog med någon annan.

Idag var vi vid sommarstugan. Våra närmaste grannar i stugan bredvid har två barn, två pojkar. Den äldre pojken är 7 år och har också diagnosen autism. Till skillnad från Kalle så har han ett rikt språk och gillar verkligen att leka med kompisar.
Han blev säkert jätteglad när han såg att vi kom. Äntligen någon att leka med.
Det tog inte mer än några minuter så kom grann-pojken emot oss och gick fram till Kalle.
- Hej, vill du leka med mig? frågade pojken. Vi kan spela badminton.
Kalle hörde frågan och funderade en liten stund. Om han riktigt förstod vad frågan innebar, är osäkert.
Det var en omtumlande känsla att vänta på hans svar, eftersom det var första gången han fick frågan.
- Eemm ... nej ... tack! sa han helt utan värdering i tonfallet.
Ett artigt, men negativt, svar på en social invit.
Grann-pojken tyckte nog att det var lite tråkigt, men hans mamma sa att de kunde leka, alltså spela badminton.
I många situationer försöker vi att guida Kalle in i lekar. Idag blev det inte så.
Det är en lång process att lära sig lekens alla koder.

Det finns många roliga lekar man kan göra både ensam eller tillsammans.
Här har Kalle hoppat sig varm på studsmattan i sommarstugen.