En lös upptäckt
- Wow, sa Kalle långsamt och lite drömmande.
Han satt vid matbordet och hade slutat att äta. Hans händer var under matbordet. Vi såg att armarna rörde sig lite. Det var något som hade fångat hans intresse.
Han reste sig upp och ställde sig bredvid sin stol.
- Titta ... den är lös, sa han och tog ett stadigt tag om sina lår och skakade till.
Hans lår darrade till i en tiondels sekund. Det är inte mycket som sitter löst på de tunna benen!
Han var i alla fall väldigt fascinerad över sitt lår som dallrade till.
När vi alla hade sett hans (o)dallriga ben, satte han sig och åt upp sin mat.

När maten var klar gjorde han som han brukar - han kröp upp i första, bästa knä. Den här gången var det pappas knä. Han satte sig tillrätta och la hakan på pappas arm och mös lite.
Hans ögon kom ner precis i lagom höjd för att göra ännu en upptäckt. En upptäckt som inte var så smickrande för den som upptäckten satt på. Hans ögon var två decimeter från mammas arm.
Han sträckte försiktigt ut sin arm och rörde vid mammas underarm.
- Wooww, sa han och piggnade till.
- DEN ... är lös, skrattade han och skakade till mammas underarm ordentligt.
Glädjen blev stor runt bordet, när Kalle skakade underarm som dallrade betydligt längre tid än hans lår.
Några skrattade mer än andra ...

"Mjölk ger starka ben" brukar man säga. Kanske är det en hälsomyt, men Kalle fick en halvliter mjölk till maten och han kämpade friskt för att dricka upp den.
Hur gärna han än ville så gick det inte.
- Känn, sa han och pekade på sin mage, den är full nu!