"Mellan" - för alltid!
Barn brukar ofta fantisera om hur framtiden kommer att se ut. Om de kommer att bilda familj, hur de kommer att bo, vad de vill jobba med, hur livet kommer att se ut.
Som vuxen är det roligt att lyssna på alla drömmar och tankar. En del drömmar är högst realistiska, en del är mer ouppnåeliga - men ändå så tilltalande.
Fotomodell, flygvärdinna, hockeyproffs, astronaut - listan kan göras lång.
Men, är det verkligen så att alla barn fantiserar om framtiden? Har drömmar och tankar om hur det kommer att vara när de blir vuxna?

Idag satt vi och pratade om just framtiden.
Drömmar som prinsessa, lindanserska på cirkus, filmstjärna eller världsartist kom aldrig upp, utan det var mer jordnära saker som lockade.
Vi diskuterade, skojade, skrattade och hade roligt tillsammans.
Kalle satt tyst och lyssnade, utan att ge några egna kommentarer. Om han riktigt förstod vad vi diskuterade är svårt att veta. Det är ett abstrakt ämne och dialogerna haglade.
- Kalle, vad vill du jobba med när du blir stor, frågade vi efter ett tag.
- Vadå, stor? sa Kalle.
- Jo, nu är du så stor, sa vi och visade hans höjd, sen blir du lika stor som pappa. Vad vill du jobba med då?
Det var en abstrakt och svår fråga. Kalle svarade ingenting, det verkade som om han började att fundera.
Vi släppte frågan och började att prata om annat.

Efter en stund tittar vi till på Kalle och ser att tårarna rinner utmed hans kinder, alldeles tyst och stilla.
- Är du ledsen, Kalle? frågade vi.
Tystnad!
- Vi ser att du är ledsen, Kalle, fortsatte vi, vad tänker du på?
- Han ... Kalle ... kan inte samma stor pappa, sa Kalle och pekade på sig själv.
- Kalle ... mellan, fortsatte han med tårarna fortfarande rinnande utmed kinderna.
"Mellan" är Kalles definition på alla barn och ungdomar. Inte liten, inte stor, utan mellan.

Antagligen har Kalle aldrig tänkt tanken eller förstått att alla växer och blir vuxna.
Liten blir mellan, mellan blir stor.
För honom var det antagligen första gången vi berättade för honom att han kommer att bli vuxen.
För honom var tanken skrämmande. Han vill för alltid vara mellan.

Flera gånger under dagen såg vi hur han kämpade mot tårarna.
Tankarna på att bli vuxen kom tillbaka.
Efter några timmar kom Kalle och drog i oss.
- Kom, han är ledsen, sa han och ville visa något.
- Jag har en idé, fortsatte han och pekade på en teckning han hade gjort på sin whiteboard.
Idén var lätt att förstå, eller hur?