Tisdag 13 december 2011

Bara Kalle vet...
Vid 3-tiden idag fick vi meddelande från fritids att Kalle inte mådde så bra. Han var ledsen.
Vi åkte till fritids matsal. Där satt han i knä på en av fritidspersonalen och var väldigt, väldigt ledsen.
Förtvivlad. Uppgiven. Bedrövad.
Han svarade inte på frågan om han kände sig dålig, mådde illa eller hade ont i huvudet. Han svarade inte alls hur vi än lirkade. Han bara satt med sitt tårdränkta ansikte inborrat i fritidspersonalens arm.
- Var är hamburgare och mjölk, sa han till sist.
Det bjöds på hamburgare till mellanmål och det brukar Kalle vilja ha, men han hade inte ätit idag.
Kalle följde med hem, fortfarande ledsen.
Väl hemma kröp han ner i sängen - och somnade av utmattning.

Några timmar senare tänkte vi att vi skulle - åter igen - föröka få någon ledtråd till varför han var ledsen.
Kalle känner sig verkligen obekväm, när vi vill att han ska berätta något.
- Inte prata, inte berätta, upprepade han om och om igen.
- Han kan inte prata och prata, inte berätta nånting!
Hur vi än lirkade och lirkade så fick vi inga svar alls.
Tystnad!
De få ord som kom över hans läppar var verkligen svåra att höra, vi fick spetsa öronen ordentligt.
Efter en stund tog vi fram papper och penna, för att se om vi kunde få någon ledtråd på det sättet.
Kalle tog pennan och började att teckna.
Vi väntade under tystnad.
Tystnaden är viktig för honom. Han uppfattar ofta småprat som "oljud" och blir störd av det.
När teckningen var färdig så började han att berätta.
- Den är bil!
- Den är cool!
- Den är snabb!
- Den är så hamburgare!

Hamburgare - perfekt, kanske en ledtråd, tänkte vi.
Nja, så var det inte. Hur vi än frågade och frågade så fick vi inga mer ledtrådar runt hamburgaren.
Kalle tog ett nytt papper och började att rita.
- Inte fråga mycket, sa han och tittade nöjd på sin teckning.
Vi förstod budskapet.
Han hade fått nog av våra frågor.

Fortfarande efter 6 timmar, har vi ingen aning om vad som fick honom så ledsen att han var otröstlig och vi fick hämta honom på fritids.
Kalle själv skrattar och är glad nu, men vi hoppas få någon ledtråd senare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0