Kalle föreläser om "ett bra beteende" 
Kalle kan visa ett ganska starkt missnöje ibland. Om vi ska göra saker som han absolut inte vill göra, så gör han allt han kan för att slippa. Han skriker eller slåss inte, men protesterar genom att gå sin väg och försöka slingra sig.

Idag var det dags för en dusch och Kalle ville absolut INTE. Han ville fortsätta med sitt lego.
Till slut efter lite lirkande och milt fösande, var han i alla fall i duschen. Väl där så var det nog ganska skönt att duscha. Han ville stå länge, länge och bara mysa.
När han var färdig stod han med handduken runt sig utanför duschen. Plötsligt sparkar han mig på smalbenet. Inte hårt, utan mer som för att markera sitt missnöje.
- Kalle, man får inte sparkas, säger jag.
- Han sparkar inte hårt, svarar Kalle, och går fram till toaletten. Han tar tag i toalettlocket och drämmer ner locket hårt mot toalettstolen.
- Den är hårt, saker, säger Kalle, måste saker hårt. Han ser allvarlig ut.

Jag förstår att han vill berätta för mig att han vet att man inte får sparkas, men att man kan visa sitt missnöje på saker istället. Vi sätter oss ner på badrumsgolvet en stund och pratar en "social berättelse" om vad Kalle tyckte om att duscha och varför man måste duscha ibland.
Han är tyst och lyssnar när jag i monolog berättar om allt från det att jag började berätta för Kalle att det var dags för en dusch, att Kalle inte ville, lirkandet, att man ibland måste saker man inte vill, att det var skönt att duscha, sparken på smalbenet, smällen med toalocket.
Han lyssnar koncentrerat med huvudet mot min axel. Han tycker om att få hela händelseförloppet upprepat.
När jag har pratat färdigt frågar jag om jag har glömt något. Kalle svarar inte. Det betyder att han håller med.

Det här att "gå igenom" en händelse kan verka så fånigt, men för Kalle är det en bekräftelse på att vi förstår honom.
När vi pratat färdigt satte han på sig sina kläder, borstade tänderna och skuttade tillbaka till sitt lego, nöjd och glad.

Kalle, knappt ett år gammal, njuter av en dusch!